A taste of failure..

Jaha, då är det dags att blogga igen. Det låter som att det skulle vara onödigt ofta, men av vad jag har förstått så bör en blogg uppdateras minst en gång om dagen för att vara intressant. Igår var dock ett undantag och förklaringen är enkel. Jag är totalt jävla slutkörd! Visst, det går att avfärda som att jag är vek, att jag känner efter för mycket eller att jag bara är lite lat fast faktum är att det här har varit på gång länge och nu var det verkligen droppen.
Utan att gå in för mycket på det i detalj så har jag ända sedan jag började på jobbet 2006, haft en alldeles för osund inställning till arbete. Jag har haft svårt att värdera min fritid, haft svårt att säga nej och framför allt så har jag varit helt oförmögen att lämna jobbet på jobbet när jag slutat. Jag har pratat om jobbet när jag varit ledig, grubblat kring jobbet på kvällarna, drömt intensivt om jobbet på nätterna och det är aldrig bra tecken. Så fick jag byta arbetsplats från ÖSD till Stockholm och hade en förhoppning att det intensiva skulle försvinna, att det skulle vara lugnare där jag är nu, mer strukturerat men det visade sig att jag hade fel. I stället så kom jag till ett organiserat kaos och fick landa springande för att hänga med. Det har varit en fruktansvärd vinter och vår som jag trodde skulle bli bättre när jag slutade veckopendla och parkerade mig permanent i 08. Tyvärr så lurade jag nog mig själv. Jag har legat på en sån hög stressnivå hela tiden, så nära gränsen till max att minsta lilla motgång fått mig att i gå i bitar och nu är det så nära att gå åt helvete som det kan göra.
Förutom att jag har en totalt ohållbar situation med en obegränsad ström av inkommande arbetsuppgifter så har vi dessutom fått en konflikt i gruppen på halsen vilket är oerhört tråkigt och energislukande och det är just den energin jag inte har längre. Jag har kämpat med att försöka hålla näsan ovanför vattenytan tills vår chef lyckats nyrekrytera kollegor för avlastning, men jag orkade inte hålla emot innan jag tog slut. Igår var droppen som gjorde att jag inte längre orkade med. Jag har diskuterat med min arbetsledare vad jag ska göra för något med alla mina arbetsuppgifter och av de kanske hundra frågorna jag jobbar med så har jag fått en prioritering på de tre absolut viktigaste. De skulle jag jobba med den här veckan, men måndagen försvann till att hålla utbildning och därefter gå på ett möte (som naturligtvis innebar ytterligare arbetsuppgifter). Tisdagen var dagen då det skulle hända, men förmiddagen gick åt till att bistå min arbetsledare i en annan uppgift och på eftermiddagen så skulle arbetsgruppen börja diskutera samtliga våra arbetsuppgifter inför verksamhetsplaneringen för 2011. Då briserade bomben! En av mina kollegor, i en grupp på tre personer, spårade ur fullkomligt och var extremt aggressiv i sina anklagelser mot oss andra två. Det kan jag ta och ha en öppen dialog med många hårda ord och en hög ljudvolym (ja, jag menar skrika åt varandra), men vad jag inte klarade av att hantera var att inga motargument bet. I stället för att tillstå att jag hade rätt (där jag hade bra argument) så fick jag bara bemöta en ny anklagelse. Förutsättningarna förändrades hela tiden och personen i fråga var uppenbarligen beredd att ljuga oss rakt i ansiktet för att få sin åsikt igenom och till slut så tog det bara stopp för mig. Jag blev både vansinnigt förbannad och helt dränerad på energi och kände att jag inte längre klarade av att hantera personen. Samtalet gick ungefär så här:

Arbetsledaren: ”Marcus jobbar nu med schemat eftersom det nu har visat sig vara fel i det två gånger, så vi får börja om lite från början.”
Jag: ”Ja, det var visst fel i den versionen som lämnades till IT så jag fick tillbaka den. När jag skickade den igen så gjorde även jag fel i den, så för att inte IT ska få fel version även den tredje gången så kollar jag igenom den grundligt den här gången i stället för att bara titta på våra ändringar från första gången.”
Arga kollegan:”Jag gjorde den första versionen och det var inget fel i den!”
Jag:”Jo det visade sig vara fel i den. Sen skulle jag rätta till felen men gjorde fel igen så nu ser vi till att det blir rätt en gång för alla.”
Kollegan:”Vad var fel? Det var inga fel!”
Jag:”Det var fel laghänvisning på bland annat två ställen..men det var även fler fel. Jag kommer inte ihåg just nu, men det är inte så noga. Det viktiga är att vi gör rätt nu.”
Kollegan:”Jag vill titta på den också! Jag har faktiskt stor kompetens!!”
Jag:”Ingen har ifrågasatt din kompetens och jag har inte skyllt på dig till IT. Jag har sagt till dem att VI har gjort fel, arbetsgruppen. Jag gör det här jobbet för att jag fick tillbaka den medan du var på semester. Det handlar inte om att du inte har något förtroende. Fel gör vi alla, men vi kan inte lämna ifrån oss fel för tredje gången.”
Kollegan:”IT överreagerar..”
Jag:”Nej det gör dem inte. Vi skulle ha levererat detta till dem för länge sedan och när vi väl påtalade den här ändringen i mars så hade vi helt annan beskrivning till dem än vad vi nu levererar i juli. De måste göra om jättemycket för att anpassa sig till schemat vi nu levererat och så visar det sig dessutom att det är fel i det. Det är klart att de reagerar när vi ställer till det för dem och dessutom flera månader för sent.”
Kollegan:”Var för har du inte meddelat IT att vi ändrat oss efter vägen?”
Jag:”Ursäkta?”
Kollegan:”Du skulle ha meddelat dem, varför har du inte gjort det?”
Jag:”Alltså, vi jobbar i en grupp här om du har missat det. Du jobbar också i gruppen, så frågan är även ställd mot dig själv. Varför har inte DU meddelat dem?”
Kollegan:”Du och arbetsledaren har fryst ut mig. Jag har stor kompetens men när det gäller diskussionerna kring schemat med IT fick inte jag vara med. Ni har fryst ut mig!! Om jag inte får vara med så måste jag lita på att det du gör är korrekt!”
Jag:”Vi har delat upp arbetsuppgifterna för vi har så mycket att vi inte kan springa på samma uppgift alla tre hela tiden. Det vet du om och jag tog diskussionen med IT kring beställningen. Men DU skulle precisera regelverket kring beställningen och nu är den fel. Så med din logik så måste jag få fråga dig, varför är inte schemat korrekt när du lämnar ifrån dig det till IT? Varför måste jag få tillbaka det? Måste inte jag lita på att det du gör är rätt?”
Kollega;”Det här är en passiv diskriminering. Ni skyller allt på mig och skvallrar till chefen. Chefen säger att jag är dålig på mitt arbete och tjafsar om min semester. Det har hon fått någonstans ifrån och det kan bara komma från er!”
Jag:”På vilket sätt har vi diskriminerat dig? Det är ingen här som kommer med några anklagelser mer än att du blir förbannad för att vi konstaterar att det är ett fel i ett material som måste åtgärdas. Ingen här mer än du själv pekar finger och jag har fått tagit mycket skit från IT, personlig skit, eftersom jag är den som stått upp och sagt att vi har gjort ett fel som vi ska rätta till. Det är väldigt orättvist att jag ska täcka upp för dig utåt och sen börjar du peka finger om vad jag gör fel. Alla gör fel, så även du, men det är inte alls relevant att älta det utan det handlar bara om att försöka lösa problemet och gå vidare.”
Kollegan:”Jag har inte haft resurser. Juridikfolket har inte granskat mitt arbete..det är därför det är fel!”
Jag:”Men det spelar ingen roll varför det är fel! Vi löser det bara. Det här är inget som hänt precis nu..vi skulle ha beställt det här för över ett år sedan.”
Kollegan:”Då var det XX som jobbade med det här!”

Ja..ni kanske förstår hur det var att diskutera. Vår chef råkade komma in mitt i vår grupps diskussion och vår arbetsledare ville att chefen skulle vara med i dialogen eftersom det haglade mycket anklagelser om att vi skvallrar till chefen. Men kollegan satt knäpptyst och ville inte säga ett ljud så länge chefen var i rummet.
Efter det här samtalet så kände jag mig bara totalt dränerad på energi och kom hem vid 18-tiden. Sen satt jag apatisk i soffan fram till kl 22 innan jag orkade kliva upp och ta tag i det gigantiska diskberget vi hade orsakat. Lisa kom hem efter ridningen och var märkbart irriterad över att disken inte var gjord men jag fick förklara hur dagen varit och hur nära bristningsgränsen jag var. Lisa förstod och tyckte att jag skulle prata med min chef om min situation och se om möjligheten fanns att kanske gå ner i arbetstid under ett antal veckor för att få lite mer lugn och fritid. Jag höll med, men tänkte att i morgon..då blir det rätt soft för då ska jag på två möten hela dagen så jag kan inte göra något åt alla mina arbetsuppgifter och jag behöver inte konfrontera min grälsjuka kollega heller. Det gick käpprätt åt helvete redan kl 20. Trots att jag var bokad på en sak resten av dagen så blir jag och arbetsledaren inkallad till chefen för att få i uppdrag att skriva ett PM under dagen som skulle finnas på hennes bord innan vi gick hem. Uppdraget fick vi kl 11, sen hade vi möten resten av dagen (inklusive personalmöte 12-14.30 som vi inte fick ledigt från) men trots att det påtalades så var det inget som förändrade situationen. Vi fick helt enkelt bara avboka våra andra planer…trots att det naturligtvis påverkade många andra personer med väldigt viktiga uppgifter där vi var med. Efter ett långt ursäktande till dessa personer så konstaterade vi att förutom lunchen och personalmötet så fick vi ca 90 minuter på oss att snyta fram en text från ingenting och det var här jag kände att nu går det inte längre. Jag gick till min chef och förklarade att jag faktiskt inte orkar mer som det är just nu. Chefen som själv varit sjukskriven för utmattningssyndrom precis innan sommaren, såg på mig att det var illa däran och skickade hem mig för resten av veckan.

Vad som händer från måndag vet jag inte, jag försöker att inte tänka på det så mycket. I stället försöker jag förstå varför det blir så här för att hitta en lösning på problemet. För det är egentligen inte arbetsplatsen i sig. Problemet ligger hos mig själv, att inte släppa jobbet när jag kommer hem, att inte inse att jag inte kan göra mer än mitt absolut bästa under 8 timmar av dagen och att det inte är mitt enskilda ansvar att hantera att det finns för många uppgifter för mig för att hinna lösa dem alla. Just nu tar jag ett stort ansvar för allt och alla och det är där min problematik ligger. Det låter helt galet…än värre så ser det helt sjukt ut när det är nedskrivet, men det är fortfarande ett otvivelaktigt faktum som måste accepteras för att kunna göra något åt. Så nu sitter jag här…dessutom blev jag sjuk på kuppen. Hostar och snorar så det inte är sant, men kanske blir det bättre när jag fått sova ikapp lite. Inte för att jag inbillar mig att jag kan ackumulera sömnen jag missat, men sömn botar det mesta och just nu är det bot jag behöver.

Dags att försöka göra ett ryck här hemma och röja lite bland all den skit som ligger runt överallt som ett resultat av den konstanta tidsbristen. Jag tror jag ska ta det lite lugnt också, men det är skönt om man kan ta det lugnt i en städad miljö i stället för i en knarkarkvart..

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till A taste of failure..

  1. Mamma skriver:

    Jag blir bekymrad för dig och det är mitt fel :-(. Din uppväxt kanske präglades av en mamma som jobbade upp till 70 tim i veckan. Det var fel, fel, fel att lära dig såna dumheter. Försök att återgå till hur det var när du gick på högstadiet, bara göra det absolut nödvändigaste och slappa resten av tiden!

    • flyglarm skriver:

      Det är inte en fråga om att du ska ta på dig ansvaret. Jag är vuxen nog att kunna finna en avvägning men jag lät det gå för långt och nu stoppade jag innan det slutade illa. Det kommer gå bra det här..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s